elenorandersson

...av blommor!

Haha här sitter jag och ler ett minst sagt underligt leende. Det är ett sånt där uppgivet leende när man har insett sina egna begränsningar. Min gräns gick tydligen här, vid marknadsföring 3p (otippat!). Jag förstår ingenting. Tenta i morgon och jag kan inte annat än skratta åt det. Först blir jag arg, sen ledsen och nu skrattar jag. Det är svårt att lägga sig, att sluta kämpa, men man måste inse när det inte går längre. Jag vet iaf att två klasskamrater känner likadant, en liten tröst faktiskt.

Jag väljer att leva i min lilla värld av hopp om framgång. Jag kanske ska skaffa mig en liten låtsas kompis. Som Alfons har ni vet. Nån man kan prata med och som alltid håller med mig. Jag är så in i helvete envis och ställer höga krav på mig själv när det gäller skolan, men det här går faktiskt inte. Jag och min låtsas kompis Egon (som jag döpte honom till nu) skyller på våran otroligt puckade föreläsare och snåla skola.

Jag saknar två riktiga kompisar (no offense Egon), varav en är i Norge och en är numera hemma men jag har tyvärr väldigt dåligt med tid att träffa henne. Dessa två vänner gör mig verkligen glad, ska bli himmelsk kul att få träffa dem, när det nu blir.

Det känns som vår ute idag, promenerade till Aspen med mamma, jätte skönt väder faktiskt. Synd att jag inte har nåt sportlov (eller påsklov).

Har förövrig börjat längta efter att flytta ihop med killen. Sitter och kollar på möbler och grejer hela tiden, men allt är ju väldigt dyrt. Vi hade ju tänkt åka till Grekland också, och man behöver ju inte vara ekonom för att förstå att pengarna börjar ta slut redan där. Jaja No Rush, vi har hela livet på oss att resa och flytta.

Hej så länge!
/En något mera optimistisk Ellen (kan bero på att syrran va här å livade upp stämningen i helgen)