"Tänk positivt"
Jag är tröttare än tröttast just nu. Vet inte om det beror på min förkylning, vädret, skolan eller jobbet. Förmodligen är det en blandning av alltihop. Mitt humör är inte direkt strålande och jag känner mig som en grå mus som sitter på bussen, morgon, efter morgon. Jag orkar inte prata med nån, tycker det är jobbigt om det går på någon bekant för då måste jag öppna munnen och säga "hej!". På jobbet känner jag mig helt osocial, inte det bästa intrycket att ge såhär i början.
Jag har förvandlats från en pratglad och entusiastisk tjej till en tyst, nedstämd pensionär som många gånger uppfattas som blyg, vilket inte stämmer alls. Jag orkar bara inte engagera mig i samtal eller folk överhuvudtaget. Något som inte stämmer in på gamla vanliga Ellen, hon la sig nämligen i alla diskutioner och fanns det inga så var det hon som startade dem. Men helt plötsligt har jag ingen åsikt, och har jag det så håller jag tyst om den. Jag delar inte med mig av verken mina åsikter eller av mig själv längre. Jag har blivit tråkig.
Idag när jag satt på tåget och allt va sådär vanligt grått och trist, kom jag plötsligt att tänka på innebandyn. Jag satt där och tänkte på hur kul det var. Vilket gött gäng vi var som spelade och förenade nytta med nöje. Helt plötsligt kom kommentaren "Tänk positivt" upp i skallen på mig och för första gången på länge spred sig ett rus av glädje i kroppen, jag till och med log. Det var vår kära Daniel Döskalle som brukade dra till med den klämtjäcka kommentaren när vi låg under med sisådär 12-0. Tack Daniel, det där behövde jag idag.
Jag vill inte vara någon trist och tråkig person, jag vill ha tillbaka lite glädje och sprallighet. Lite "jävlar anamma", som e ett annat gammalt innebandy uttryck som Henke körde med när vi var för mesiga. Vart finns vinnarinstinkten? Var finns den där tävlingsmänniskan som bodde i mig? Snälla kom fram snart, för detta börjar bli oerhört trist.
Eran tråkiga "Ellie"
Jag har förvandlats från en pratglad och entusiastisk tjej till en tyst, nedstämd pensionär som många gånger uppfattas som blyg, vilket inte stämmer alls. Jag orkar bara inte engagera mig i samtal eller folk överhuvudtaget. Något som inte stämmer in på gamla vanliga Ellen, hon la sig nämligen i alla diskutioner och fanns det inga så var det hon som startade dem. Men helt plötsligt har jag ingen åsikt, och har jag det så håller jag tyst om den. Jag delar inte med mig av verken mina åsikter eller av mig själv längre. Jag har blivit tråkig.
Idag när jag satt på tåget och allt va sådär vanligt grått och trist, kom jag plötsligt att tänka på innebandyn. Jag satt där och tänkte på hur kul det var. Vilket gött gäng vi var som spelade och förenade nytta med nöje. Helt plötsligt kom kommentaren "Tänk positivt" upp i skallen på mig och för första gången på länge spred sig ett rus av glädje i kroppen, jag till och med log. Det var vår kära Daniel Döskalle som brukade dra till med den klämtjäcka kommentaren när vi låg under med sisådär 12-0. Tack Daniel, det där behövde jag idag.
Jag vill inte vara någon trist och tråkig person, jag vill ha tillbaka lite glädje och sprallighet. Lite "jävlar anamma", som e ett annat gammalt innebandy uttryck som Henke körde med när vi var för mesiga. Vart finns vinnarinstinkten? Var finns den där tävlingsmänniskan som bodde i mig? Snälla kom fram snart, för detta börjar bli oerhört trist.
Eran tråkiga "Ellie"
Kommentarer
Trackback
