Livet just nu
Ni kastas rakt in i livet på en okänd 20 åring. Det är söndag kväll (natt), ångesten sprider sig i kroppen över vetskapen om att i morgon börjar skolan, igen. Ganska normal såhär långt va?! Jag sitter här och funderar på varför jag aldrig kan lägga mig i tid, varför jag alltid kommer på tusen saker att göra precis innan jag ska lägga mig. Jag vet redan svaret. Jag gör allt (nästan iaf) för att fördröja ljudet av min väckarklocka och paniken över att det är en ny dag, en ny skoldag. Fortfarande normal. Som ni kanske kommer märka av att läsa min blogg så är jag ganska normal, så ni som vill läsa om nån som planerar att resa till månen eller är känd över hela jordklotet kan sluta läsa nu.
Jag vill även förbereda svenska folket på att en babyboom förmodligen är på väg. Eller är det såhär när man e 20, att alla (inte alla kanske) ska ha barn?! För första gången i mitt liv är det inte mina kompisars mammor som är på smällen, det är min kompisar. Känns konstigt, jätte konstigt. Det är ingen jätte nära kompis som ska bli förälder, men folk som är bekanta, gamla klasskamrater och så. Och syrrans gamla klasskompisar, och kusiner och och och. Ja vi får nog förbereda oss på en babyboom.
Själv tar jag avstånd från det där med bebisar ett tag. Jag har full sjå att klara av att ta hand om mig själv. Har inte ens flyttat hemmifrån. Försöker snåla på mina päron för att slippa ta studielån denna terminen oxå. Känns bra. Har iaf tagit körkort, ett steg närmare livet som "vuxen". Frågan är om jag verkligen vill bli vuxen?! Tror inte det. Fast folk omkring mig uppfattar mig nog inte som nåt barn direkt. Och en ungdom? Nja inte om det betyder att man söker efter sig själv, super ner sig på ett "inneställe" och tar nåt ströjobb. Isf hamnar jag mer i kategori vuxen, om jag vill det eller ej. Men kan man verkligen vara vuxem och bo hemma hos sina föräldrar? Nä, det låter sorgligt, eller som om jag vore en gnutta efterbliven. Så Barn blir det som passar bäst in på mig.
Hoppas ni fått en liten hint om mig.
En god natt önskar Barnet Elenor Andersson
Jag vill även förbereda svenska folket på att en babyboom förmodligen är på väg. Eller är det såhär när man e 20, att alla (inte alla kanske) ska ha barn?! För första gången i mitt liv är det inte mina kompisars mammor som är på smällen, det är min kompisar. Känns konstigt, jätte konstigt. Det är ingen jätte nära kompis som ska bli förälder, men folk som är bekanta, gamla klasskamrater och så. Och syrrans gamla klasskompisar, och kusiner och och och. Ja vi får nog förbereda oss på en babyboom.
Själv tar jag avstånd från det där med bebisar ett tag. Jag har full sjå att klara av att ta hand om mig själv. Har inte ens flyttat hemmifrån. Försöker snåla på mina päron för att slippa ta studielån denna terminen oxå. Känns bra. Har iaf tagit körkort, ett steg närmare livet som "vuxen". Frågan är om jag verkligen vill bli vuxen?! Tror inte det. Fast folk omkring mig uppfattar mig nog inte som nåt barn direkt. Och en ungdom? Nja inte om det betyder att man söker efter sig själv, super ner sig på ett "inneställe" och tar nåt ströjobb. Isf hamnar jag mer i kategori vuxen, om jag vill det eller ej. Men kan man verkligen vara vuxem och bo hemma hos sina föräldrar? Nä, det låter sorgligt, eller som om jag vore en gnutta efterbliven. Så Barn blir det som passar bäst in på mig.
Hoppas ni fått en liten hint om mig.
En god natt önskar Barnet Elenor Andersson
Kommentarer
Trackback
