På middag med stora tjocka släkten
Igår var det kalas. Kalas hos min äldsta morbror. Jag och syrran har älskat dessa kalas sen vi va pytte små. När vi va små var det mest roligt för att vi fick sjunga i mikrofoner framför spegeln, rita på gigantiska papper eller smaka på världens godaste maränger. Nu är det mest roligt för att se hur mycket mat det bjuds på. Man behöver aldrig vara orolig för att gå därifrån hungrig. Min morbror är nämligen aldrig snål, e det kalas så e det.
I år kunde tyvärr syrran inte vara med, hon bor ju i sthlm för att skaffa sig en lysande framtid som civilingengör, vilket hon kommer göra med bravur.
Jag fick alltså ta med mig linus till kalaset istället. När vi åkte dit va jag riktigt hungrig, jag hoppades att det skulle bli nån god mat eftersom jag visste att det inte skulle bli smörgåstårta som det ofta bjöds på när jag va liten. När jag skriver smörgåstårta menar jag egentligen smörgåstårtor, för det var aldrig en, det vara snarare över en tårta kvar när alla hade ätit så dom nästan spruckit. Och då vill jag påpeka att mina släkningar inte äter lite. När jag skulle förklara för linus vilka som var släkt så räkte det med att säga "dom smala e ingifta, resten är släktingar". Det är enda gången på året man kan äta tills man nästan spyr men ändå inte känna sig dum för att man tagit för mycket. Alla tar mycket, dvs. alla släktingar tar mycket.
I år bjöds det på en skagentoast till förrätt, ungsbakad lax med potatisgratäng och smögensås till huvudrätt, glasstårta till efterrätt, grädd/frukttårta till kaffet, och massa godis och snacks till kvällen. Allt detta smockade vi i oss på ett par timmar. Det är helt oförklarligt hur mycket det var av allt, och man måste smaka på allt. Det är nämligen min morbror som lagar/bakar allt och man vill ju inte vara ofin. Det förvånar mig att linus som var en av de smalaste vid bordet kunde äta mest av alla. Men sen va han ju spyfärdig när vi kom hem oxå.
Det är alltid lika kul att gå på släktkalas, jag har en väldigt liten skara släktingar, men dom jag har är dessto tjockare.
//Ellen Fromell
I år kunde tyvärr syrran inte vara med, hon bor ju i sthlm för att skaffa sig en lysande framtid som civilingengör, vilket hon kommer göra med bravur.
Jag fick alltså ta med mig linus till kalaset istället. När vi åkte dit va jag riktigt hungrig, jag hoppades att det skulle bli nån god mat eftersom jag visste att det inte skulle bli smörgåstårta som det ofta bjöds på när jag va liten. När jag skriver smörgåstårta menar jag egentligen smörgåstårtor, för det var aldrig en, det vara snarare över en tårta kvar när alla hade ätit så dom nästan spruckit. Och då vill jag påpeka att mina släkningar inte äter lite. När jag skulle förklara för linus vilka som var släkt så räkte det med att säga "dom smala e ingifta, resten är släktingar". Det är enda gången på året man kan äta tills man nästan spyr men ändå inte känna sig dum för att man tagit för mycket. Alla tar mycket, dvs. alla släktingar tar mycket.
I år bjöds det på en skagentoast till förrätt, ungsbakad lax med potatisgratäng och smögensås till huvudrätt, glasstårta till efterrätt, grädd/frukttårta till kaffet, och massa godis och snacks till kvällen. Allt detta smockade vi i oss på ett par timmar. Det är helt oförklarligt hur mycket det var av allt, och man måste smaka på allt. Det är nämligen min morbror som lagar/bakar allt och man vill ju inte vara ofin. Det förvånar mig att linus som var en av de smalaste vid bordet kunde äta mest av alla. Men sen va han ju spyfärdig när vi kom hem oxå.
Det är alltid lika kul att gå på släktkalas, jag har en väldigt liten skara släktingar, men dom jag har är dessto tjockare.
//Ellen Fromell
Kommentarer
Trackback
