elenorandersson

Nu har jag flyttat. Äntligen kanske ni tänker, men så känner inte jag. Vi flyttade i måndags, allt var frid och fröjd. Vi kommer väldigt bra överens jag och linus, än så slänge iaf. Men det är fruktansvärt ensamt. Han jobbar och vi ses kanske ca fyra timmar per dag. Resten av dagen är jag ensam. Det är jag inte van vid och hittills har jag gråtit en gång om dagen.

Jag saknar mina vanliga rutiner, mitt rum, mina saker, min hund och kanske mest av allt mina päron. Jag e så van att ha någon att prata med, någon att äta med, någon att promenera med, någon att handla med....men när linus inte är hemma så har jag ingen. Det är helt tyst i lägenheten och det får mig att rysa. Jag e van att ha folk omkring mig hela tiden, och för första gången i mitt liv förstår jag folk som längtar till skolan/arbetet, det kväver ensamheten. Nä det värsta e inte att bli vuxen och ta ansvar, det värsta är att bli vuxen och inse att livet är djävligt ensamt.

I skrivande stund är jag hemma, alltså hos mamma och pappa, dom har hjälpt mig att handla saker i deras stora bil, jag inser verkligen hur bra jag trivs i deras sällkap och att sitta här i mitt gamla rum och blogga. Men nu har vi äntligen fått internet i lägenheten iaf, det var på tiden.

Linus är en pärla att bo med, men jag önskar att han vore hemma jämt, och lägenheten börjar bli riktigt trivsam, lägger kanske upp lite bilder nån gång. Men som ordspråket lyder; Borta bra men hemma bäst! Och än så länge är hemma här i Jonsered i mitt barndoms hem, jag har faktiskt t.o.m. haft samma rum hela livet, har aldrig bott nån annanstans förän nu.

Är jag den enda som känt eller känner så här?

Kram Ellen