elenorandersson

Jag går hem från jobbet, samma väg som vanligt. Men det här dagen regnar det. Det luktar sommar när dropparna träffar asfalten och jag går som i en drömvärld genom stans finaste villakvarter. Plötsligt ser jag en fågelunge. Den sitter på marken och piper efter sin mamma. Mamman kommer flygande med mat, men hindras av alla cyklister som svischar förbi. Jag stannar och tittar en stund, sen går jag vidare. När jag kommit en bit bort, vänder jag mig om, går med raska steg mot den lilla fågelungen, ställer bort min väska och sätter mig på på huk, jag är rädd, blundar när jag tar den lilla, lilla kroppen i min hand, den är så lätt att jag knapt känner den. När jag sätter den på muren, slår mig tanken hur jag kan vara så upptagen med mina egna problem, att jag går rakt föbi en liten fågel, som behövade min hjälp. Att jag dessutom är rädd för det lilla fjuniga rundstycket får mig att känna mig dum.

När jag kommer hem lagar jag lite lunch, hann inte äta på jobbet. Sen sätter jag mig i soffan och tittar på satc, sista skivan. Jag gråter flera gånger. Jag vet inte varför. Men jag kan inte sluta tänka på den lilla fågelungen.

Ibland önskar jag att någon lyfte upp mig på muren, räddade mig från alla cyklister. Men framförallt så önskar jag att jag kunde sluta tycka så förbannat synd om mig själv. För jag är inte upptagnare än att jag kan hjälpa någon som behöver min hjälp.

/Ellen